Sockerlobbyn

Kristin Lundell är fab. Lydia är fab för hon är ett fan av Kristin. Hon är inne och läser hennes krönikor mycket oftare än jag och kan därför uppdatera mig om musik som Kristin tipsar om. Idag msn:ade hon mig aussiebandet Empire Of The Sun. Väldigt mycket MGMT, men mighty fine.

Lyssna här:



/Carro

Min helg började bra. Jag bestämde min nämligen för att lyssna på nya tongångar innan jag gick ut. Så där på myspace (var annars?) var hon, La Roux. Ni kan ha hört Quicksand, jag kände nämligen igen den. La Roux är synthig och poppig, båda i lagom dos. Jag skulle lätt kunna röra fötterna till det här.

Så La Roux.

Ja La Roux.

Jag gillar Bob Hund.

Det är sådana killar som jag gärna skulle kunna ha som hustomtar, ja, små skånska män i vitt. Vi kan titta på tv tillsammans och de kan komma med fyndiga kommentarer och jag kan fnittra åt dem. Om det någon gång skulle prassla under min säng skulle jag inte behöva se efter för jag visste att det bara var tomtebandet och som spelar canasta.

Alternativt kunde Thomas Öberg vara den roliga farbrorn' som hälsar på lite då och då och fikar. Kafferep.
Han är för övrigt en av de få personer som kan bära upp ett par vita byxor snyggt, förutom Skog då. Det förstnämnda faktumet påstår Gustaf är sant, jag tror honom faktiskt.















Bild: Martin Kaan


- Carro

Jag har sett dem en gång. De där Sigur Rós. På den tiden (Roskilde festivalen 2006) förstod jag nog inte deras storhet, inte alls som jag förstår det nu. De var riktigt bra där klockan 2-3, men jag hade mycket annat att tänka på den natten. Om det är något band jag kan bli tagen av är det Sigur Rós. Islänningarna har skapat en helt egen genre, drömsk falsettsång med all världens instrument som tillsammans skapar en enda märkvärdig men sagolik soppa. När man väl börjat lyssna på dem går det inte att sluta. I'm a Sigur Ros-addict, and I'm proud.


Jag har under den senaste tiden haft dunkande rock och pop i mina hörlurar, men nu får det var nog ett tag (undantaget Laaksos låt High Drama). Jocke skrev ett svar till mitt inlägg om min väckningssignal (Ram Di Dams Chances) och berättade att han vaknade på bästa sätt med Sigur Rós låt Vaka i sin mobil. Kan inte tänka mig något bättre just nu.

Här nedan bifogar jag en video med Sigur Rós, det är en del av en dokumentär "Heima". I den här dokumentären har man följt bandet runt Island sommaren 2006, då de spelat ett antal spontana konserter på olika platser runt ön. Lyssna på deras sköna dialekt, men glöm för guds skull inte att lyssna på denna fantastiska musik.

Anthony and The Johnsons var mitt soundtrack de sista dagarna i december 2005 och de första trevande dagarna i januari 2006. Den vintern hade vi snö upp till knäna och jag kommer ihåg att jag pulsade runt med gympadojor och nynnade med till Anthonys storslagna röst. Han är fortfarande lika bra. Skickar med en livevideo idag med låten Fistful of Love. Glöm inte heller att kolla in hans nya projekt Hercules and The Loveaffair. De spelade på Accelerator i år, dock utan Anthony.

Läs titeln. Så är det med Kings of Leon.
Inget spelar någon roll. Att de kommit till Sverige så få gånger att jag kan räkna konserterna på en hand. Att när de väl spelar har de en sorts arrogans och inte spelar på något sorts publikfrieri. Sådana saker.

Som sagt, det spelar ingen roll. De är mina husgudar. De coolaste killarna jag känner till. Så får de mig att reagera såhär.
Även fast de skulle ge ut en riktig skitskiva i kritikernas ögon skulle jag ändå vara dem trogen. Jag lyssnar inte på dem varje dag, kanske inte ens varje vecka, men jag har någon sorts tyst överenskommelse med KoL. När de släpper en ny skiva är jag förste man i skivbutiken. När de turnerar hållar jag tummarna för att de ska komma förbi Sverige (förut gick jag in på deras forum och tjatade på att de skulle komma förbi vår huvustad, vilket funkade en gång. Antagligen var det inte alls min förtjänst, men man kan önsketänka). Jag är ett fan, helt enkelt.

Om ni inte har hört Kings of Leon lyssna då på deras trumfkort Aha Shake Heartbreak. Den kommer att rocka sockorna av dig. I annat fall kan ni lyssna på en av mina favoritlåtar från ovannämnda skiva; The Bucket. Se nedan.




KoL @ Rock Werchter 2007

Kärlek!

Carro

-Va? Hörde jag rätt?
- Ja, det är sant.

The Verve har släppt en singel och video också för den delen, låten heter Love Is Noise.
Ett av nittiotalets bästa band. Bland all skräpmusik jag lyssnade på under mellanstadiet, längst ner under den högen, där fanns The Verve. De är nog ett av de få band som jag fortfarande kan lyssna på idag. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg videon till "Bittersweet Symphony" (ni vet när han går på en gata mitt i stan och bara går rakt fram utan att veja) och jag tyckte att det var kick-ass. Jag försökte göra det själv några gånger när jag var 11 år, men jag fegade alltid ur när det väl gällde.


Titta på nya videon här.

Carro

Jag fick en liten påminnelse på att Clap Your Hands Say Yeah finns, min vän Lydia gillar dem väldigt mycket just nu nämligen. Gjorde precis en radio på last.fm med Kings of Leon (såklart!) och clap your hands spelades precis upp, jag tryckte på "Älska" knappen, det gör man bara om man gillar något riktigt riktigt mycket!

Over and over again. Det är låten det.


Bild: clapyourhandssayyeah.com

Nu blir det hatten på och jobba!

- Carro

Vi tackar och bockar för att The Knife's skivbolag, Rabid records, har tagit First Aid Kit under sina vingar. Syskonparet Söderberg är galet unga, men ytterst talangfulla. Gustaf (min musa) och hans vän Skog var och såg dem då de var förband åt First Floor Power. Då knäckte First Aid Kit totalt, enligt Gustaf. Efter att ha lyssnat en stund på deras myspace, kan jag förstå varför han blev såld.

Jag tycker att de låter lite som Tegan and Sara ibland (egentligen bara i låten "Cross Oceans"), Gustaf anser att de dominerande låter som Bright Eyes. Ja, vi har ingående diskuterat det här. Jag tror att Gustaf vinner i den här frågan, för när vi sedan tittade på deras influenser på mypsace, visade det sig att Bright Eyes ändå var deras främsta influens. Folkpop är vad de spelar iallafall.

Det är väldigt synd att danska Tiger Tunes inte spelar längre. De har skrivit otroligt sköna texter, med lika trevliga melodier som man inte kan annat än digga. Deras logga är rätt söt den, så söt att jag köpte en t-shirt med den på. Sedan gillar jag musiken med såklart (damn människor som köper band t-shirtar utan att lyssna bandet).



Lyssna gärna på "Ninja and the Fish" och "Family Portrait". Det här känns lite dejá vu, har jag skrivit om TT förut kanske? Hursomhelst, hälsa på Tiger tunes på myspace: www.myspace.com/tigertunes (eftersom jag inte kan länka ordentligt låter jag bli, men ni hittar alldeles säkert fram ändå!)


Idag ska jag besöka Norrköping och dansa till Markus Krunegårds plattvändning på Hugo's!

Hej hej härliga lördag!
-Carro

När jag satt och skrev på det nedre inlägget slog det mig, Missy Higgins är underbar. Jag gick in på hennes myspace för att kunna länka till inlägget och såg att hon hade släppt ett nytt album, "On A Clear Night" (2007). När hennes stämma började sippra ut ur mina högtalare oannonserat fick jag gåshud, jag hade inte väntat mig att jag skulle reagera så starkt på hennes röst, men den är speciell med sin uppenbara aussie-dialekt och ibland sällsam i hennes mest hemlighetsfulla och deppiga låtar.


Deppigt? Ja, det gjorde hon bra på förra skivan "The Sound Of White" (2004). När jag och Soff backpackade genom Oz och Missys musik kom på tal var det flera infödingar som påstod sig inte gilla hennes musik på grund av de något obehagliga låttexterna som hon förmedlade. Så, om du är ett fan av melankolisk singer/songwriter stoff, missa inte Missy. Det finns dock något i hennes röst som drar till sig lyssnare, skakar om dem och lämnar dem vid vägskälet något omtumlade. Hennes musik lämnar spår.

Är det så? Gör isländare det bättre? Musik alltså. Björk och Sigur Rós är klassiker, men nu har vi fått ett nytt tillskott till samlingen. Lika drömska som alla andra band från Island som jag känner till. Det är något speciellt med det där landet...

Genom bloggen Freakout Falun fick jag tipset om Sometime. De är superspretiga soundmässigt, här blandas operasång med electrobeats, skör sång med upbeatsynthslingor och andra random ting som egentligen inte borde passa ihop. Men det funkar. Efter ett par lyssningar börjar det svänga. Slår dock inte Sigur, I tell you!

Äntligen har jag också funnit ett band som har snygg design OCH bra musik. Vad ska man egentligen prioritera, vara snygg men göra skitmusik? (se förra inlägget)


/Carko

Riktigt dålig titel men jag har ibland riktigt trött humor och skrattar för tillfället åt olika LOLcats, jag tycker att de är assköna. So, there you go; trött humor.

Något (eller några) bra är dock bandet Band Of Horses, sockerlobbyn gillar dem skarpt.
De är från Amerikat, men är långt ifrån (även här) trötta mainstreamband som Creed (var ett stort fan för några år sedan men det har klingat av till stor del, så missförstå mig rätt Creed-fans).
Jag tycker nästan att de låter som kanadensare, vet inte hur jag ska förklara det men känslan av kanadensisk mjuk men rå indierock finns där. Lättlyssnat men ändå lite svårt. Ett band med många ansikten men med en välutförd helhet. Ta och lyssna på deras album Cease To Begin.


Foto: bandofhorses.com   (något retuscherad av mig) ;)

Om du ska på Roskilde festivalen detta år får du absolut inte missa Band of Horses!

/ C

Vad gör man på en söndag? Jo, man lyssnar på The Cribs hos Gus. Vi hörde dem först på Carlings av alla ställen, killen i kassan blev helt lyrisk när vi frågade vilka det var som spelades "De är skitbra!". Jovisst, är de bra! Men någon så entusiastisk på Carlings har jag aldrig sett, good going fella!
Syskontrion The Cribs (nästan som Hanson fast bättre :P) från West Yorkshire har för övrigt släppt tre skivor, den senaste i juli 2007 och går under namnet "Men's Needs, Women's Needs, Whatever'". Bandet ska tydligen vara goda vänner med Kaizer Chiefs och det har hänt att de har gjort covers på varandras låtar och Ricky Wilson (KC) har beskrivit The Cribs som

"one of the most under-rated bands around"
(källa: http://www.lastfm.se/music/The+Cribs/+wiki).

Cribs har turnerat med både Death Cab For Cutie (i nordamerika) och Franz Ferdinand, ett väldigt plus i kanten. Just nu är de ute på NME Awards Tour 2008 i Storbritannien.
För att Cribs är sådär skönt indiesvängiga bjuder jag då därför Eder på en video från senaste albumet.

Men dessförinnan vill jag tipsa om låtar som jag gillar med The Cribs:
♦ Our Bovine Public (sjukt energiska gitarrer!)
♦ Men's Needs (i refrängen skriker sig sångaren nästan hes när han vill understryka att män också har behov., men de är giriga..:)
Men the alltime favourite måste väl ändå vara
♦ Moving Pictures som nedan finns som video!

Kanadensiska tvillingparet Tegan and Sara är 'ena gamla godingar för sockerlobbyn-crewet. Det var lite som att Isa tog med sig dem i bagaget från Montreal för ett par år sen. Hösten 2004 gick vårt gäng runt och nynnade på "I know, I know, I know" och denna goding:

Min rara far gav mig en prenumeration av Svenska Dagbladet så att jag kan återgå till att vara den upplysta kvinna jag var när jag bodde hemma. Jag tycker att SvD Kultur har riktigt intressanta reportage och bilderna är väldigt inspirerande med sköna vinklar. Mitt innehav av tidningsupplagan har även lett mig till att läsa nätupplagan där jag hittade Kristin Lundells nöjesblogg. Hon har alltid bra musiktips som kan förgylla ens dag, se bara här vad hon rekommenderade: