... sa hon med hjärtat i halsgropen.
-Nej, inte än, fråga mig om några timmar igen, svarade han och log.

√√√

Så, där fick ni introt till min nästa roman, min nästa och första. Känner ni spänningen och den förväntan som ligger i luften? ...jag med!

På samma tema: Idag producerade jag min allra första trycksak aka Plåstret.
Jag hade iallafall tänkt att skriva det så men insåg att jag just ljög mig blå. I Linköping lyckades jag allt leverera minst sex trycksaker varav fem var sektionstidningarna som jag knåpade ihop själv (om vi räknar layout-mässigt). Nu idag insåg jag vilket kaos till PDF jag lämnade över till Hans-Olof och Roffe på tryckeriet (namnen är fingerade så att ingen ska komma till skada). Fattar inte hur jävulskapet kunde bli tidning tillslut, duktiga killar de där!



Dags att kötta "Prepress", tryck for life man!

Masala.

Jag sitter i skolan nu såklart som rubriken antyder, jag gör om jobb som gick förlorat igår, som jag även jobbat med hela dagen igår. Jag är just nu ensam i "grottan", det är jag, photoshop, John Mayer och mina persikor som har sällskap. Med persikor menar jag Haribo-persikor och inget annat, din filthy bastard!

Jag undersökte diverse istappar innan jag tog mig hit, de värsta, "istappar of doom", sitter på mitt hustak. Jag hoppas för allt i världen att de smälter fint och säkert av vårsolen och inte väljer att släppa i närheten av någon.
Jag ska visa er bild sedan.

Ja, just det. Jag lyssnar på John Mayer för att Jocke inte ville lyssna på honom igår, han ville lyssna på ngt rockabilly-tjafs (hej Jocke!). Sedan när det gick dåligt för honom satte jag på "Always look on the bright side of life" och skrattade. Strax innan klockan sex på kvällen igår sket det sig för mig med, Jocke smet då ut att så mycket som att se bakåt. Vi stöttar varann i GI, det ska ni veta! Vid varandras sida i vått och torrt.



Nu är jag och mitt jädra plåster här igen, vi möts ännu en gång i photoshop. Fy vad jag hatar den lilla tygbiten. Nu ska jag göra mitt arbete, det jag var satt på jorden för att göra.

Äh, vi kör Heartbreak Wayfare igen!

Nu kommer ett nytt inlägg med tillökning på mitt Spotify-blandband. Denna gång är det uppdelat i en svensk och en utländsk del, vi börjar med en cover och avslutar med original-versionen för jag gillar båda lika mycket. Det blev en relativt lugn lista denna gång.

Listan lyder som följer:

1. 13 - Håkan Hellström
(Svenskt och välformulerat, känsla och stormar, cover på nr 4)

2. Ingen Vind Kan Blåsa Omkull Oss Nu - Lasse Lindh
(Denna låt är ett stort undantag, Lasse Lindh är egentligen inte min typ av kille, men den här fin)

3. For Lovers - Peter Wolfe & Pete Doherty
(Det handlar om kärlek och allt därtill, bra och så, pianot är styrkan här och att Pete är mer hög på kärlek och ångest än på annat)

4. Thirteen - Big Star
(Originalet som Håkan gjorde cover på, tonårsångest och ylande som inte går av för hackor. Jag ylade med hela vägen hem från bussen idag, så bra var det. Jag tittade självklart bak för att se så att inte någon annan hörde. Ingen var där så jag sjöng med utan hålla igen på tonerna.)

Bifogar förutom länk till Spotify-listan även den bild som fick mig att vika mig sånär som på tredubbelt i datorsalen idag. Fantastisk är bara förnamnet...

Var och jobbade på Cheap Mondays visning ute i Frihamnshallen igår, min vapendragare Soff och hennes kollega råddade ihop hela visningen själva, biggups till dem! Otroligt kul kväll hursomhelst.

Att de valde att köra Evanescence som soundtrack var överraskande i bemärkelsen att det var 1) oväntat, då jag trodde att vi hade begravt den här sortens metal-opera under sten för typ fem år sedan samt 2) det var oväntat passande för hela visningen, vi kan därmed gräva fram den här genren under stenen. Cheap Monday har därmed återinfört metaloperan på musikscenen igen.

Ska vi skratta eller gråta?


Videon kirrade min brorsa ihop; ghustaf.blogspot.com

.

Såg nyss de här gamla rävarna (nä, nu tog jag i, de är alldeles färska och såg ut att vara sjutton som mest) på Debaser slussen och de hade de mest fantastiska gitarrerna. Gitarrdriv... driv I tell you, driv! + att de är från Skottland, ett land jag hoppas kunna besöka i februari, därför romantiserar jag gärna städer som Glasgow och Edinburgh och därmed band från dito.

Alla borde lyssna hela januari ut på endast We Were Promised Jetpacks!

Nu sitter jag bredvid min mor och filosoferar.

Gänget! Jag har för tillfället Goo Goo Dolls-revival! Jag drog fram gamla Bettan (ja, jag har döpt min stereo), lirkade fram min "skivbok" ur gömmorna, satte på den skivan som Bettan lät mig spela (brända skivor är ett big no-no, sönderspelade skivor brukar inte ens stereon hitta. Jag har haft Bettan sedan jag var tolv...), efter x antal försök blev det "Dizzy Up The Girl". Denna skiva var med mig under hela åttan och fram tills för några år sedan, den har legat på hyllan en stund nu. Kalla mig osmaklig men jag gillar nästan samtliga amerikanska gitarr-riff från band som liknar ovannämnda (med reservation för band som slagit igenom efter 2004/2005 typ, det är allt som oftast dynga).

Om ni inte känner till Goo Goo Dolls finns det nog ändå en låt som de flesta har hört; Iris (den ger mig faktiskt gåshud fortfarande, även fast den är äckligt amerikansk). Låten var med i filmen City of Angels med allas vår favoritskådis Nicholas Cage. Skickar med en spotify-länk till deras Greatest Hits-album så ni kan catch up, men hörrni, skippa alla låtar där Johnny sjunger, han låter som en kråka. Vet inte varför de överhuvudtaget låter honom sjunga, för att hålla freden i bandet månne?

Om ni gillar't skulle jag rekommendera er att även lyssna på skivan "Gutterflower" som var en av mina favoriter när den kom.

Mysigt.

Youtubade runt efter att ha sprungit med soff samt bakat en plåt med havrekakor. Jag hittade denna godbit (för mysiga Kooks-fans):

Demo-versionen av Naïve, som sagt indie men inte indie nog för de värsta "indiesarna" (Calles uttryck):

Jag är oerhört bra på att romantisera minnen, just nu saknar jag min gamla hemstad Linköping. Vet inte riktigt varför, staden i sig är väl inte så mycket att ha. Om det finns lite att göra på vardagarna så dör staden totalt på söndagar, alla stannar inne och spelar canasta eller något. Jag romantiserar allt just nu, ramlade in på SVTs "De kallar oss artister" och såg Markus Krunegård gå runt i Norrköping, då knep det till i magen med.

Hopplöst. Saknar egentligen människorna, men jag hade nog inte stått ut längre än vad jag gjorde. Stockholm är ju mitt hem nu igen.

Dagens låt:
Samma nätter väntar alla

Jag är egentligen inte så mycket för Lasse Lindh men den här låten är fin som snus:

Här sitter jag 00:55 med en ostämd gitarr och plinkar. Kommer nog aldrig få den in tune men det får vara som det är. Jag letar youtube-klipp med tutorials men inget låter lika bra här hemma så som det gör på datorn.
Börjar bli trött och irriterad ändå sitter jag kvar. Tintin ligger och snarkar på min, jag tror aldrig att en hund har snarkat så ljudligt.

Igår var det Blur-tema på Strand, tvärtemot vad Jocke säger är Blur AWESOME, men jag dansade bara några steg på dansgolvet igår. Jag och Boris hade fullt upp med att sippa öl och samtala om viktiga ämnen, plus att jag tog mig an grabbhögen som spelade pingis och lyckades komma på en nice fjärde plats.

Mina ögon känns sjukt svullna, jag skojar inte.

...

Har tittat efter i min spegel, de ä'r som pingisbollar. Dags att säga adjö för ikväll.




The Temper Trap - Sweet Disposition

24:e februari, ta och se dem.

Jaja, snikade in mig på JMK-puben än en gång och det var fint som vanligt. Bäst för att Boris var där och tog dit mig som vanligt. Boris är bäst.

Nu är jag hemma, äter sushi och lyssnar på The Kooks:

Denna hade jag tänkt att se på lördag. Måste se den på lördag. Måste.

No Distance Left To Run, om Blurs återförening. Ett måste som sagt.

 

Kreuzberg - Bloc Party

... Bon Iver skulle göra saker bättre.



Återkommer snart med något intressant på temat musik.