Sockerlobbyn

Fritt citerat ur ett mejl skrivet av min vän Lydia. Är det inte pop allt handlar om?

Jag är ingen som läser pocketbok efter pocketbok eller sätter på mig läsglasgögonen så fort jag får en fot in i farstun. Men när det gäller musikrelaterade böcker, slukar jag dem gärna på en dag. Allt möjligt går ned, men allra främst musikerbiografier. De slukar jag med hull och hår. Under min Englandsvistelse besökte jag och Soff en stor bokhandel i Brighton i hopp om att finna diverse böcker under detta tema. Där fanns de, en hel sektion med bandnamn efter bandnamn uppradade, obskyra sångare blandat med gamla hederliga mainstreamnamn. Alla lika fascinerande.

Så hittade jag precis vad jag letat efter, Alex James biografi - historien om ett av 90-talets viktigaste band (jag är just nu väldigt insnöad på 90-talet som ni kanske förstår) Blur! Jag lyssnar på Blur dag ut och dag in och här står en bok om hela deras historia, från dag ett i replokalen till deras stapplande steg in i rampljuset. Must-have! Musikerbiografier må oftast inte vara genialiska verk som går till historien som de mest välskrivna men historierna är mycket intressanta att läsa.

Idag gick jag hem från bussen med näsan i boken, jag får ofta för mig att det är en bra idé att läsa när jag går, konsekvenserna av det hela bevisar oftast motsatsen. Dock älskar varje minut av den här boken, så det är väl värt det! Kanske för att James beskriver en värld och ett leverne som jag antagligen aldrig kommer att uppleva, men också för att det beskriver någon sorts kärlek och även ett mål med musiken. Visst kanhända att målet kan vara att generera pengar men i slutändan måste det finnas en lust och ett stort intresse för att skapa något. I grunden finns passionen där.

Jag antar att de flesta biografier handlar om samma sak och historierna till stor del inte skiljer sig ifrån varann, men ändå kan jag inte sluta att läsa dem, precis som jag att jag inte slutar att lyssna på musiken.

Updaten kommer idag istället för igår, men här är den iallafall.

Dagens låt är Running Up That Hill, även låten som enligt min mening skulle kunnat bli en katastrof på topplistorna om inte Kate Bush haft en sådan karismatisk och genuin röst. Den är för tillfället en av mina absoluta favoritlåtar. Jag brukar oftast lyssna på den några gånger om dagen, till och från uni och väl hemma i lägenheten. Det finns någon intressant mystik i låten som inte går att förneka, uppenbarligen tyckte Placebo samma sak och gjorde en cover, även den minst lika bra. Därför lägger jag upp båda videorna för den nyfikne läsaren att titta på.

Eftersom jag är ett sådant blogg-geni är jag glad att se att mina yngre syskon tar efter mig och startar bloggar, vilket mina ena bror gjort. Grabben har talang, jag skrattar mig ibland medvetslös när jag läser hans tankar och analyser kring serietidningar och således hans nu avslutade projektarbete med samma tema. Tog jag i nu? Kanske. Men drar på smilbanden gör jag och förundras över hans finurliga sätt att välja ord. Även fast jag inte är särskilt insatt i serietidningsvärlden har jag änåd funnit undehållning i denna relativt unga blogg med endast tre inlägg i bagaget. Läs gärna noga inlägget om Watchmen med punkten om Dr Manhattan, it cracked me up! Vi får hoppas att det blir fler inlägg i framtiden.

Beem me up Scotty!

Svar:
stockholm-göteborg-vimmerby-malmö-düsseldorf-hamburg-berlin-karlovy vary-prag-london-rugby-sussex-brighton-bristol-liverpool-manchester-newcastle-glasgow-dublin-reykjavik-chicago-montreal-detroit-new london-philadelphia-hoboken-asbury park-manhattan-brooklyn-memphis-miami-havanna-buenos aires-dallas-austin-los angeles-hollywood-san francisco-seattle-vancouver-tokyo-mali-paide-helsinki-järla sjö-tätorp-bagis-orkanen-nicolaigården-rolling rock-konst&ramar-stockholm

Fråga:
Vad Christopher Sander låter som enligt honom själv.

I dig.

foto luger

Bloggen fyllde nyligen två år. Glömde helt bort, var väl inte så intresserad av att fira när den blivit så gammal. Två år med musikminnen och fotografier, ibland något reportage. Undrar vad 2009 kommer att erbjuda. Om ni vill följa sockerlobbyn under det nya året kan ni prenumerera här. Väldigt enkelt.

[Någon som kommit på vad det förra inlägget syftade på? Biko är just nu en god vän till mig under mina pluggdagar.}



bild.

Min fellow John Doare Simon länkade till denna belgiska kör som gör covers på poplåtar. Fantastiskt fint. Jag länkar därför till Spotify, så ni som har det kan lyssna på Counting Crowes Colorblind.

http://open.spotify.com/track/37GPDd75lOGZuxnVRmNf6r


Foto: http://www.kolacny.com/en/index.htm


Haha, jag hittade en till låt som jag fick mig att skratta till. "I Touch Myself". Lyssna på den här:

http://open.spotify.com/track/72a0ERJ3hGUNSsdkA99Qmd


Vore inte fy skam att sjunga i en kör som hade såhär intressanta låtval!

-C

Jag är en tidsoptimist, jag har alltid varit den i mitt kompisgäng som kommit försent, typ 95% av gångerna vi ska ses.
Sedan började en ny era i mitt liv, jag började plugga, på Uni träffade jag otroligt nog folk som var sämre än mig på att komma i tid. En konstig upplevelse och plötsligt har jag blivit snäppet bättre på att komma i tid.

Därför skulle jag vilja dela en sån här till C och H. Varsågoda, lika bra att ni har en var!



Om ni skulle känna er manade att köpa en sådan, klicka här!

- C

Jag slutar aldrig att förundras över Robyn, hon är som en himmelsk varelse som ej är lik någon annan. Speciell.
Jag har nog alltid haft någon sorts fascination för henne, ända sedan hon klev ut på den svenska skivmarknaden med blond page och ljusa baggypants. Hon har alltid haft en naturlig coolhet. En coolhet som bara kan komma inifrån, när man känner sig själv riktigt bra.

Det är därför jag gillar Robyn, man kan lita på henne, det hon sjunger är på riktigt.
Såg henne på Hulstfred i somras och det var en häftig upplevelse att stå längst fram klockan 2 på natten och sjunga sig hes till låtar som får en att känna något.

Lyssna på texterna. Lyssna på min favorit Be Mine.

En morgon tröttnade jag helt och hållet på min väckningssignal på mobilen så jag tog steget och bytte. Jag valde en låt som jag hade på min avancerade musikmobil (har aldrig haft en sådan tidigare, tack!). Låten jag valde hade jag inte lyssnat igenom på riktigt förut, jag tänkte att den borde vara spretig på ett bra sätt, så att man således vaknar men med gott humör.
Jag valde Ram Di Dam's Chances. Såhär några veckor efter kan jag säga att det var ett ypperligt val, tack Ram Di Dam, är ni uppmärksammade på att ni har skapat en fantastiskt bra väckarklocka?


Foto: myspace.com/ramdidam

Med det sagt är det dags att sätta larmet på 06:40 och hoppa i pyjamasen, vill ju inte missa min väckning imorrn!
I take cereals with the milk, thanks!
Carro

Enligt Markus Krunegård själv kommer han att spela in en duett med kille-hela-dan Kleerup. En tidigare uppmärksammad duett spelade Krunegård in med självaste Peter Jöback, många Laakso fans grät en tår för att Krunegård hade blivit för mainstream. Bah! säger jag, det är en fantastisk rolig och självironisk duett, så släpp det nu kids. Kleerup är ju om något känd för sina samarbeten, då främst med Robyn, men även med Lykke Li och Titiyo.
Det kan nog blivit något bra av det här samarbetet.

Idag känns som en söndag, den har alla kvalitéer en söndag ska ha; ♦ Röd dag ♦ Ledigt ♦ Laid-back ♦ Musik-letar-dag

Har också gjort världen en tjänts och käkat "fairtrade"-bananer, dock tillhör det icke mina söndagsrutiner. Förkylningen hoppas jag inte heller blir återkommande. Nu till det väsentliga i mitt inlägg, jag letar musik idag, ny musik. Jag tittar lite extra på mejl från intressanta musikdistributörer, lusläser dem riktigt noga, googlar nästan alla namn. "Myspacar" det mesta med.

Foto: Lånad från belowpar.org

Har precis läst min källa för australisk musik, lyssnar på det första bandet jag fått träff på i min "googling", The Scare. Endast det faktum att sångaren går under namnet "Kiss Reid" fångar mitt intresse, när jag sedan läser ett av citaten de placerat på sin myspace (läs nedan) tvingas jag lyssna på dem, är jag övertygad? Bifogar det ovannämnda citatet:

"Righteous, thrilling, scary, loud - The Scare made my dick damn hard.? - James Jam, New Music Editor, NME

Svaret är nej, jag är inte övertygad. De låter plain, långt ifrån något som skulle få mig att "hårdna" om man ska ligga på samma uttrycksfulla nivå som Jam. Tråkigt nog är det många aussie band som låter precis såhär, dock är deras musikscen fantastisk, konstigt att detta inte riktigt går ihop. Missförstå mig rätt, jag tycker att det finns många duktiga musiker från Australien såsom Missy Higgins, Evermore och Wolfmother (missa absolut inte dem!) men jag är på jakt efter något extraordniärt! Jag ska fortsätta mitt letande, var så säker...

Detta ser ut att bli början på en följetong. För all del, om du har ett bra tips på ett aussieband värt namnet, skriv en rad så får dels jag hjälp i min jakt och någon annan lycklig själ kanske hittar sitt framtida favoritband.

" I said, "Do you speak-a my language?
He just smiled and gave me a vegemite sandwich"
-Carro

Känslan av att vara utböling har bytts till en sorts coolhet. Förut (och det kanske på något sätt fortfarande är så) var indiefolket ett samfund för andra som inte riktigt passade in i de övriga grupperingarna. Man var inte gothare och inte heller så hajj på Britney, men älskade en gitarrslinga från ett undergroundrockbands demo. Du var varmt välkommen in i indievärlden. Eller?

Är det verkligen så? Eller måste även du passa in i shoegazing världen? Lyssna på den smala musik som en viss klick människor, annars kan det kvitta. Du kan gå tillbaka till att lyssna på musik för "pöbeln". Istället för att alternativa klubbar blir ett andra hem, kan det istället bli en tävling om vem som har smalast musiksmak eller smalast jeans. Hur tunn kan du bli?

Jag älskar musik, det står över mycket annat, jag kan dock inte hjälpa hur trött jag kan bli på jargongen inom indievärlden. Det är nästan som hur smalt du än går med musik, hur länge du än letar kommer folk ändå att se ned på din smak. Inom den alternativa världen ser folk ned på varandra mer än någonsin. Hur svår kan man vara?

Dock finns det inte många ställen jag skulle vilja gå på om de inte spelar någon typ av indie. Jag trivs bra på alternativa klubbar och det finns ofta likasinnade att ha kul med. Men det finns också folk som är för svåra för sitt eget bästa. Har ni roligt?

Tro mig, jag älskar att gå ut och dansa till alternativ musik, hur svår eller inte alls svår den är. Jag dansar till det mesta som faller inom den kategorin. Jag dansar hur jag vill, jag bryr mig inte om hur det ser ut, för det som räknas är att jag blir glad av musiken. Jag kan vara svår och stå över att dansa när musik jag ogillar hamnar på spellistan (en överenskommelse jag och Lydia har är att inte dansa till Håkans Ramlar). Jag spelar dock inga spel,  jag är inte svår för att man ska vara det.

Kan man inte bara vara?