Sockerlobbyn

Igår såg jag tre småbrudar bygga träkoja #genus

Jag sprang igår, innan jag gick in i ett 18-23-pass på TopShop, och idag kunde jag inte gå ned för trappan.
Jag är fånge i mitt eget hem.

Tur att jag måste skriva på uppsatsen...

I övrigt är jag mitt uppe i en reklamtävling, jag har suttit i en källare i Zinkensdamm och spånat idéer från 15 till klockan 22 ikväll med tre som imorse var totala främlingar. Läs mer på 48h.se.

Jag blev bjuden på Nationalteatern i fredags.

*otippat*

...
Att killen som bor i källaren kör basen så att den
når mitt golv. Vilket är två våningar upp.

Av principskäl* kommer jag inte att gå till Marie Laveau på ett tag.
Finns det något annat ställe i närheten som någon kan tipsa om, som med fördel serverar god öl**?

Det blev ingé Sleigh Bells, kön ringlade för lång till debaser så latheten tog över och fick mig och Lydia att i kylan raggla över till ML för en BL.

Var någon där? Var det ens bra?

////////////
Dagarna slingrar sig fram och uppsatsen makar på utan större nedslag på tangenterna. Läser gör jag, mycket och engagerat, passionerat och allt sådant.

För den som är intresserad av klädföretagen och det ansvar de tar för produktionen, läs med fördel rapporterna på denna sida: fairtradecenter.se.

Eller lev lyckligt ovetandes om att dina jeans tillverkades av en turkisk arbetare som nu löper stor risk att dö av stendammslunga (men var källkritisk!!).
Hårda bud.



///////////

Dagens look-alike:

Är jag alldeles för brysk om jag skulle påstå att Eric Saade måste ha inspirerats av Neneh Cherrys Manchild på alla (ok, vissa) punkter med sin egen Manboy?



Förutom att Manchild är en ballad med inslag rap så finner jag flera likheter, bara namnet, vattnet som strilar och det härliga hålligånget.

... jag har  en applåd samt en fråga att dela ut till eder:

En stor applåd till att ni som röstade i Gaffa-priset hade nog smak att se att Marina & The Diamonds förtjänar utnämningen "Årets utländska genombrott".



Ett stort frågetecken följer dock vad gäller Kents tre priser i kategorierna "Årets svenska album" (har jag hört det? har någon under 35 hört det?), "Årets svenska band" (ja, kanske 1996), "Årets svenska hit" (vilken?). Min fråga lyder därför: Why, oh why Kent, Gaffa-läsare?

Vänligen,
Caroline

"I wanted the video for "Get Some" to be this do-it-yourself, join-the-cult thing where a woman draws you in, and then bam!-- she's going to crush you."



Läs mer om Lykke och hennes nya skiva på pitchfork.

Jag förhåller mig undrandes på t-banan, en klump i halsen. Kalla kårar går längs ryggen och stolsryggen ger mig krämpor utan att jag ens nuddar vid den med ryggslutet.
Jag lyssnar på Come Around Sundown...

Jag tror att vi är på väg att bryta upp, jag och Kings of Leon. Vi har ingenting gemensamt längre. Utvecklats åt olika håll har vi och den här gången handlar det om er och inte mig.

Så är vi tillbaka där allt startade eller slutade, det handlar om Kings of Leon (jag har nog aldrig älskat ett band så mycket som dem under så många år, har banne mig varit ett fan sedan Youth and Young Manhood och det ju inte av för hackor). Kings of Leon (KOL) är nog ett av skälen till varför jag (och Soff för den delen) startade denna blogg, vi ville sprida kärleken. Även om kärleken då i KOLs sånger kläddes i TEXTER om tranis (transvestiter), rednecks, tristess i Tennessee, tuppfäktning, sex och missbruk osv. Jag älskade allt med debutskivan Youth and Young Manhood. Jag älskade trummorna, gitarren och framförallt Calebs sång. Det var rå och skoningslös rock framförd av män med alldeles för korta t-shirts som utan hämning visade raggarsträngen, kombinerat med lite för åtsittande bellbottoms. Sommaren 2003 städade jag vår pool till det gömda spåret Talihina Sky bara för att Calebs röst skulle få ljuda ut över hela bostadsområdet från min cd-spelare och ge alla utöver mig rysningar.





I och med att jag hörde uppföljaren Aha Shake Hearbreak exploderade mitt hjärta i en blandning av eufori för deras fantastiska känsla och textmakeri. Till dagsdato anser jag fortfarande att detta är den bästa skivan de har producerat. På ASH får man höra resultatet av flera års turnerande och rockmytshistorier från fyra hemvändare, groupies, sprit och den krypande känslan av att livet har förändrats. The Bucket, Soft och Fans är alla fantastiska låtar, men hela skivan kan jag lyssna på i ett stycke utan att tröttna på den än idag, den har en uppenbar diversitet och doftar av kreativitet och lekfullhet utan att bli det minsta cheesy.





I och med den tredje skivan Beacuse of the Times var mina och många andras förväntningar skyhöga. Albumet var mörkare och hade en mer sällsam berättande ton. Jag satt för mig själv inne på mitt på mitt korridorsrum mitt i natten och lyssnade på de första tonerna i mörkret. Knocked Up är ett av de bästa introspåren genom tiderna och pumpar och leder dig in och sätter standarden för hela skivan. Charmer skrämde livet ur mig när jag satt där i min ensamhet, om ni har hört den förstår ni varför. BOTT i sin helhet är bra men inte närmelsevis så bra som ASH, nu börjar även bandet leta sig ut till den större massan. Storbritannien har sedan ASH höjt KOL till skyarna och de har sedan länge nått stor framgång där, resten av världen har dock inte ännu fått nys om detta fantastiska band. Här tycker jag fortfarande att bandet står för rå, skoningslös rock, utan ett leende på läpparna, precis som det ska vara.




Hösten 2008. KOLs fjärde album, Only by the Night, släpps och i och med det singeln Sex On Fire som ingen och då menar jag ingen kan ha missat för den har spelats på samtliga svenska radiostationer de senaste två åren,  jag tror till och med att Bandit har den på repeat. Jag har haft fjortisbrudar skrika den i mitt öra när de delar hörlurar på tunnelbanan en allt för sen fredagskväll. Bitter? Ah, lite. Dock får vi se löjeväckande scener ur Sex On Fire-videon som när Caleb får rinnande stearin på kroppen och Nathan står i någon jäkla dusch, lite wtf-varning, men jäkligt roande. Albumet är dock bra, Sex On Fire ÄR bra, men det finns flera spår som är minst lika starka om inte starkare, Revelry, Notion och tunga Closer. Calebs ångestfyllda stämma skär genom rummet som tidigare. Men saker har hänt med soundet och det låter lite mer slätstruket, något som anades på BOTT men jag inte ville inse. Jack&Jones-killarna dör av lycka, för här har de ett band som de kan identifiera sig med. Kan ni stava R-U-T-I-G-A S-K-J-O-R-T-O-R? Men ångesten finns där fortfarande, inga leenden, som det ska vara.



September 2010. Nedan kan ni spela senaste singeln Radioactive från albumet Come Around Sundown som släpps i oktober. Vad har hänt? Fortfarande sjukt bra sliriga gitarrer och Calebs röst, men de LER. Och Jack&Jones-känslan är sjukt framträdande. De har vuxit upp blivit familjefäder, slagit rot, gift sig OCH dragit med en barnkör på spåret. De springer ju för bövelen runt och leker med barnen. Inte ok. Det råa och skoningslösa är borta och utbytt mot gulligull och hänglsen och kortärmade skjortor.  Jag är dock fortfarande spänd på hur det kommer låta, jag lämnar inte bandet bakom mig men kärleken har svalnat något. Sedan har jag en stor klump i magen som säger mig att samma fjortisbrudar kommer bröla ut "Iiiit's in the waaater, it'ssss where youuuu came from..." om och om igen för det är raka vägen till Bandit med den här låten. Det är mjäkigt man, mjäkigt.



PS. I LOVE YOU STILL KOL.

wawawe wa friends.

om 1 timme och 16 minuter fyller jag 25.

den lilla saken nedan, 25 år, true story.


carrobarros bild

I fredags hade jag samling för vännerna, Almost Famous-tema, alla gick in för't ska ni veta! Alla.
Så vackra varelser de är.

Min bror, som för övrigt flyttade till Vingåker idag (gonna miss you man!), hade gjort en fin spotify-lista till festen. Bästa spotify-listan! Jag lyssnar på den as we speak och tänkte dela med mig av den till er:

De kallar oss mods



Enjoy mates and will enjoy my last hour of youth.

Hittade den här fantastiska slo-mo-versionen av Soffs favorit Justin Biebers "U Smile" på Lisa/Jon på Rodeo, de hade i sin tur länkat till denna sida som har låten, nedpitchad 800 %, mäktigt!

35 minuter ambiance...

Idag låg jag och solade (obs! händer inte ofta, alldeles för hyperaktiv för det) och brände mig såklart, bästa bondbrännan i manna minne, man ser riktigt exakt var linnekanten gick, to die for!
Hursomhelst, om ni nu mot all förmodan skulle få för er att lägga er att steka i sommar men inte är typen som kan ligga still en längre stund utan stimulans för intellektet, kan jag rekommendera podcasts!
Just nu lyssnar jag mig igenom P3s programserie P3 Dokumentär, fasligt välgjort och mycket spännande skildringar av intressanta svenska händelser.

Gör det! Om ni ändå ska bränna er, ha roligt när ni gör det!


Jag idag, tatueringen var ett snedsteg från en av de ljuva tonårens Kosresor...

Dagens fråga är ytterst viktig: Vad lyssnade jag på i maj förra året?

För att reda ut det hela jag gjorde jag som man vanligtvis gör för att komma ihåg saker i den moderna världen; jag tittade i bloggens arkiv. Maj-arkivet belyste det faktum att jag denna månad år 2010 lyssnar på EXAKT samma sak som jag har lyssnat på de senaste sju åren; Kings of Leon. Här är en länk från 16 maj 2009:

Spitting out his teeth

Jag gråter för bövelen fortfarande en skvätt när jag hör den här live-versionen, så jädrans fin är den.

Jag såg dessutom att jag började lyssna på Wannadies efter flera års uppehåll. Gissa vilka låtar jag just "starred" på Spotify?

Jo, du gissade rätt karlslok; Big Fan och You & Me Song.

Musikkonservativ. Javisst!

... jag drar inte till med en vit lögn när jag säger det. Det är sanning.

36 timmar gick jag runt utan att sova en blund. Otroligt idiotiskt, men intressant att kroppen kan hålla ut. Det hela handlade om att jag var efter med ett projket på uni och att jag därmed spenderade minst 30 h av denna på institutionen. Minst 12 av dem spenderades i datasalen på det samma. klockan 21 till 9 på morgonen. Blev klar med det jag skulle och det är ju det som räknas.

 

Min inspiration till projektet kom från den här bilden av Milton Glaser, helt fantastisk tycker jag att den är! Jag tycker för övrigt att den här låten är ACE: Hot Chip - One Life Stand

Jag brukar spela den om och om på jobbet då den är den bästa låten på just den skivan. Jag går och byter till den varje gång nya kunder kommer in för de har inte hört den tidigare den dagen... Jag vet hur man roar sig på jobbet jag.

Lyssnar på The Kills, pratar om The Coral och The Courteeners med Barro. Andas och lever musik idag, som alla andra dagar. *försöker visa min sida som musikintresserad tjej* alternativt *låtsas vara uppdaterad på musikscenen*, välj du.

Soff är ute och kör lite rör på Edsviken och jag fick ett plötsligt infall att ta en runda med de gamla "joggsen" (mitt nya ord för gympadojjor, låter lagom trendigt). Jag och Soff har en idé om att marathonträna med start, typ nu, ja. Eftersom jag kommer spendera stor del av min fottid i mina dojjor så tänker jag att det är bäst att jag är på first-name-basis med dem, därav namnet joggsen.

Funderar starkt på att byta ämne på denna blogg till en "marathon-blogg" liknande den som finns på svd.se, men det vore så tråkigt att rasera hela min image i bloggvärlden. Mitt musikvetar-rykte skulle förfalla och min blogg skulle bli evigt glömd i bloggvärlden. Jag skulle fortsätta att inte bli inbjuden till Rockbjörnen och andra galor, förfärligt. Detta går inte för sig, jag stannar i musiken, jag!

...tar på mig joggsen då och tar en runda då.

Er egen lilla favorit-donna har gått och fixat sig ett körkort, jojomen! Dags att celebrera!!!!

Pepp-låten för dagen var: Ladyhawke - My Delirium

Hon sa att jag antagligen inte skulle gilla det, men att det var ett roligt upplägg (plus allt det där med Love). Jag är trött på allt som har med politik att göra för tillfället men om du är en liten röding kan du simma ut till Pet Sounds Bar. Så jäkla snygg liknelse insåg jag nu. Jag klappar mig själv på axeln as we speak...

Hej!

Ja, den här bilden har jag tagit. Jag har alltså attendat vänster-tillställningar.