Sockerlobbyn

Min gode vän och förtrogne Carolina har skrivit fyra korta men koncisa recensioner från Popaganda (vilken som vanligt var en oerhört bra festival, vilket jag har glömt att nämna!) på musiklandet.se. Gå in och läs och diskutera, håller du med Carolina?

Jag är helt med på noterna vad gäller Robyn (the queeen) och Jonathan Johansson (mannen har den lenaste skånska rösten jag någonsin hört och leverar alltid, alltid, alltid), opera-electro- Hurts vet jag för lite om och Hästpojken undvek jag att kolla på utav ren ovilja att kolla på drägg. Harsh, man, I know. Tur att jag spelar huvudrollen i min egen blogg och får skriva vad jag vill.



Popaganda såsom Way Out West gav mig my moneys worth och jag behövde inte ens trängas längst fram för att vara nöjd med spektaklen. Jag stod allt som oftast på säkert pensionärs-avstånd och avnjöt spelemännen (-kvinnorna) och är mäkta nöjd med detta.



Den genomgående indie-viben på Popaganda bröts av den något poppiga brittiskan Ellie Goulding som med sin gitarr skrapar lite lätt på mainstream-dörren och gör mig något förundrad över bokningen. Jag har inget emot mainstream. Inte i mindre doser iallafall. Jag gillar Ellie såsom jag, upprörande nog för några, gillar Rihannas "Rude Boy". Hon blir lätt lite slätstruken men räddas av sin röst och musikalitet, dessutom påminner hon mig om en gammal favorit aussien Missy Higgins.



Min lycka gjordes dock med Hot Chip som också avslutade hela festivalen med sin sprättiga danselectro. Det var dans nonstop med Soff, Jonas och Lydia. Blir nog inte bättre än så.

Tack gode gud för de festivaler du sänt oss, fler stadsfestivaler till folket!