Retro Sockerlobbyn

Jag tänkte gå igenom skivor som jag äger och kora bästa skivan från varje skolperiod. Jag börjar med de två första.

Lågstadiet: Jag vet inte om bubbelpop fanns när jag var sju, men om det gjorde det skulle jag antagligen lyssna på något sådant. Jag lyssnade på allt som öronen kom i närheten av, speciellt mycket radio. När Ace of Base slog igenom 1993 och alla började snacka om dem på skolgården då gjorde jag som många andra tjejer och killar på den tiden; jag köpte Happy Nation. Eller min pappa gjorde nog det åt mig, men skulle nog ändå säga att det var min allra första egna skiva. Jag sjöng med i The Sign fast jag inte förstod ett ord, classic. Fantastiskt coola var de, Ace of Base.



Mellanstadiet: När jag fyllde 11 år hade jag önskat mig The Score, The Fugees skiva från 1996. Jag hade på något vis lämnat bubbelpoppen för en stund och börjat digga hiphop. I samma veva började jag låna min brorsas baggy pants. Lauryn Hill var en kvinnlig förebild i musikbranschen, hon var en stark individ i en manlig bransch. Jag ville jag vara lika cool som hon, även fast jag inte var ett dugg lik henne, istället blek och tanig. I mitt huvud var jag lika kaxig som Lauryn. När hon sedan släppte sin soloskiva The Miseducation of Lauryn Hill  var jag snabb in i skivbutiken och införskaffade den såklart. Fugees hade ett skönt sound och plattan är för mig oförglömlig, jag var också länge övertygad om att Fugees skrivit Killing Me Softly. Big mistake!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0