Flamman sjunger ut
Var på Flamman (studentställe i Linköping) igår för första gången på år och dar. Anledningen ligger i att alla studentställen är gjorda av samma skrot och korn och skrattretande många som går på ställena lever upp till studentklichéen bara genom sin uppenbarelse. Ja, sanningen är att jag är jäkligt trött på studenter och studentlivet.
Från studenter kan ni frekvent höra citat som "åh, det är så synd om mig, jag har inga pengar" (men tänk då ett varv extra på gymnasieungdomar, de arma stackarna de lever på endast två tusenlappar + mammas hemlagade mat och ser rätt glada ut ändå), "jag har så mycket att läsa, har tenta på fredag" (tänk på gymnasieungdomar, för dem är 50 sidor en riktig pest att läsa inför ett prov) och klassikern "jag får inte åka hem över påsk för jag har seminarium" (ja, här hade ju gymnasieungdomarna lite röta, de får ju faktiskt ledigt, men stackars studenter ni ska tänka på att när ni kommer ut på arbetsmarkanden aka den riktiga världen då får du be om långledigt.) Studenter har det rätt så fantastiskt bra egentligen. Vi vet ju alla att det är mest synd om gymnasieungdomar. Där lyckades jag driva med både mig själv (student) och, you said it, gymnasister.
Samtliga foton: Caroline Östlund
Nu till det intressanta med det här inlägget; Flamman och varför jag var där. Svaret stavas indieallsång.
En rip-off på den mycket populära indieallsången som Debaser har kört under några somrar i Stockholm. Eftersom jag och Lydia var på en allsång förra sommaren var vi mycket förväntansfulla. Köade rätt tidigt för att komma in eftersom Facebook visade 134 attending (wow!). Kom in tillslut, tog en öl, kikade i sånghäftet man fått i entrén och snackade skit. Lydz och jag hoppades på favoriter som Love will tear us apart och There is a light that never goes out, självklart är de låtar med längst titlar de mest intressanta. Hulkade lite för att de lagt in Sex on fire, inte för att låten är dålig utan för att Kings Of Leon blivit så stora att skrålande och salongsberusade studenter sjunger med i en vräkig karaoke-version. Det gör lite ont i mitt hjärta nu.
Sedan kickade kalaset igång, riktigt bra husband (trots att jag kallade deras produkt en vräkig karaoke-version i all vrede) och rätt bra stämning i den svettiga lokalen. Lite missförstånd här och där (då den ena allsångsledaren/sångaren glömde säga vilken låt som skulle sjungas vilket ledde till att låten började spelas och folk febrilt letade i sitt häfte efter rätt titel) och att den andra sångerskan vrålade i lite för höga toner att så att alla andra var tvugna att lägga sig på samma nivå, hon lät jäkligt bra men det överröstades dock av publikens halvdana falska sånginsats. Overshooting så att säga.
Jag tyckte att det var rätt roande och initiativet var välkommet, men sanningen är att varken The Smiths eller Joy Division spelades vilket var lite tråkigt. På plussidan trodde jag aldrig att jag skulle vråla till Sex on Fire med halva mitt svettiga universitet på Flammans dansgolv.
Från studenter kan ni frekvent höra citat som "åh, det är så synd om mig, jag har inga pengar" (men tänk då ett varv extra på gymnasieungdomar, de arma stackarna de lever på endast två tusenlappar + mammas hemlagade mat och ser rätt glada ut ändå), "jag har så mycket att läsa, har tenta på fredag" (tänk på gymnasieungdomar, för dem är 50 sidor en riktig pest att läsa inför ett prov) och klassikern "jag får inte åka hem över påsk för jag har seminarium" (ja, här hade ju gymnasieungdomarna lite röta, de får ju faktiskt ledigt, men stackars studenter ni ska tänka på att när ni kommer ut på arbetsmarkanden aka den riktiga världen då får du be om långledigt.) Studenter har det rätt så fantastiskt bra egentligen. Vi vet ju alla att det är mest synd om gymnasieungdomar. Där lyckades jag driva med både mig själv (student) och, you said it, gymnasister.
Samtliga foton: Caroline Östlund
Nu till det intressanta med det här inlägget; Flamman och varför jag var där. Svaret stavas indieallsång.
En rip-off på den mycket populära indieallsången som Debaser har kört under några somrar i Stockholm. Eftersom jag och Lydia var på en allsång förra sommaren var vi mycket förväntansfulla. Köade rätt tidigt för att komma in eftersom Facebook visade 134 attending (wow!). Kom in tillslut, tog en öl, kikade i sånghäftet man fått i entrén och snackade skit. Lydz och jag hoppades på favoriter som Love will tear us apart och There is a light that never goes out, självklart är de låtar med längst titlar de mest intressanta. Hulkade lite för att de lagt in Sex on fire, inte för att låten är dålig utan för att Kings Of Leon blivit så stora att skrålande och salongsberusade studenter sjunger med i en vräkig karaoke-version. Det gör lite ont i mitt hjärta nu.
Sedan kickade kalaset igång, riktigt bra husband (trots att jag kallade deras produkt en vräkig karaoke-version i all vrede) och rätt bra stämning i den svettiga lokalen. Lite missförstånd här och där (då den ena allsångsledaren/sångaren glömde säga vilken låt som skulle sjungas vilket ledde till att låten började spelas och folk febrilt letade i sitt häfte efter rätt titel) och att den andra sångerskan vrålade i lite för höga toner att så att alla andra var tvugna att lägga sig på samma nivå, hon lät jäkligt bra men det överröstades dock av publikens halvdana falska sånginsats. Overshooting så att säga.
Jag tyckte att det var rätt roande och initiativet var välkommet, men sanningen är att varken The Smiths eller Joy Division spelades vilket var lite tråkigt. På plussidan trodde jag aldrig att jag skulle vråla till Sex on Fire med halva mitt svettiga universitet på Flammans dansgolv.
Kommentarer
Postat av: Flamman Husband
Trevligt att du uppmärksammar denna allsång. Alltid kul med en opartisk utomstående som uppskattar bra musik. Och ja, låtarna ovan du nämner med Joy Divison och The Smiths kan mycket väl vara världens genom tiderna bästa låtar.
Vi hoppas att vi kan släcka din musikaliska törst vid ett annat allsångstillfälle, just nu ser det ut som att vi spelar i höst igen som tidigast. Långt kvar, men mycket att längta efter!
MVH
Husbandet
Trackback
